Ja, ibland kan man inte annat än att garva åt situationen. Idag hade jag en ganska sen flight, vi skulle inte lyfta förrän kl 12 ungefär och jag skulle träffa resten av besättningen kl 11.00.
Jag duschade och gjorde mig iordning, gick ut till min hyrbil som stod parkerad på gatan alldeles utanför hotellet. PAckade in min kameraväska och hoppade in själv. Vred om nyckeln för att starta bilen och den var stendöd. Åh, nej… jag hade glömt att slå av lyset i går när jag parkerade.
Man är ju så van vid våra automatiska ljus hemma Sverige. Suck…
Inget att gråta över, jag gick tillbaka in i receptionen och frågade om någon hade startkablar och kunde hjälpa mig att starta upp bilen igen. Jodå, hotellets ”bellboy” hade minsann grejer och kom ut för att hjälpa till.
Han ställde en bil jämte och så kopplade vi upp kablarna och jag vred om nyckeln igen. Inte ett ljud.
Normalt sett gnistrat det ju till lite när man sätter dit kablarna och motorljudet från den hjälpande bilen kan ändras lite, men här hände ingenting. Trots massor med omkopplingar hit och dit hände inget.
”Bellboy”:en ville inte lyssna när jag sa att hans kablar nog inte var så himla bra.
Tja, han sa förresten inte ett enda ljud under hela tiden vi höll på… Inte ett ljud! Tror inte hans engelska var så bra… Men det är ju min gissning.
min utsikt från hotellet
Hur som helst vi försökte till slut att knuffa i gång bilen. Jag tog plats där bak och knuffade för allt vad tyget höll, ut på stora vägen som följer hela kusten. Ja, ni ser vägen på bilden ovan. Det visade sig att det bara var jag som knuffade, ”Bellboy”:en hoppade snabbt in i bilen och släppte kopplingen titt som tätt.
Bilen startade inte…
Eftersom vi hade lätta språkproblem så gav jag upp. Jag tog en taxi i stället. 160 Pesos kostade det.. (56 SEK)
Kom fram till flygplatsen, nu hade jag hunnit hämta andan men inte kände jag mig lika fräsch som innan biläventyret…Nope. Gick fram till incheckningen, men hon ville inte checka in mig, min biljett var en stand-by.
Det är dom ofta när jag är ute och filmar, men eftersom jag sitter i jumpseat (en extra stol i cockpit) så spelar det ju ingen roll. Jag skall ju inte ha ett säte inne i flygplanet. Men tyvärr ville denna tjejen inte lyssna på det örat, istället kallade hon på sin supervisor som skulle sätta upp mig som crew eftersom jag skulle filma osv…
Trots mina protester och övertalningar så fick jag snällt vänta. Som tur är kom kapten och styrman förbi och jag lyckades få dem att försöka övertyga tjejen vid incheckningen. Nej, hon gav sig inte trots mitt brev där jag ges fullt tillträde och allt, trots kaptenens övertygande ord. Suck…
Efter ett samtal till den operativa chefen började de förstå hur det skulle vara.
Jag kunde hålla mig från att säga: TOLD YOU SO!!
Nu var det redan dags att gå ombord på planet och jag hade inte ens gått igenom säkerhetskontrollen, inte heller betalt avgångsskatten som man måste betala varje gång. (31 USD) Men, till slut stod jag där utanför planet. Lätt stressad eftersom jag redan hade missat mycket av det som jag skulle filma. Förberedelser både i och utanför planet. Men, det är ju bara att gilla läget. Jag klev in i cockpiten och började göra mig i ordning, en utomordentligt liten cockpit förresten…
När jag börjar filma märker jag att något är fel med ljudet. Upptäcker att batteriet i min externa mikrofon har lagt av. Som tur är har jag ett sådan med mig, för sådana här tillfälle och byter snabbt. Men där rök en minut till av förberedelserna. Men sedan gick det som det skulle. Vi gjorde en lugn flygning till Rio de Janeiro och tyvärr var det molnigt så det blev inga fina sekvenser över Copacabana eller berget med Jesus statyn idag.
Väl tillbaka i MonteVideo så tog jag taxi till hotellet. Han körde exakt samma väg som taxin på förmiddagen gjorde… men nu kostade det 259 pesos. (92 SEK)
Varför känns det alltid som taxichaufförer försöker lura mig ?
När jag frågade varför det var sådan skillnad, kunde han ingen engelska. Konstigt va ?
Han bara pekade på en underlig lista och pratade glatt på med sin spanska.
Ingen idé ens att försöka. Bara att betala och se glad ut…
Kanske skulle åka med dessa grabbarna nästa gång. De såg ut att ha kul i alla fall när de samlade in hö på ett fält.
Nej, skönt att alla dagar inte börjar så här. Personalen på hotellet hade fixat bilen när jag kom tillbaka i alla fall. Det var ju inte dumt. Skall tacka ”Bellboy”: en när jag ser honom igen.
Bjuder på en bild på en av papegojorna som flyger runt här. Det är en Munkparakit. Hur söta som helst.
Munkparakit